Skrivet av: The Crew | 18 juli, 2013

Andreas Viltfjäll Re:


http://progedilsrl.it/imt/ugskvtkm
Hi!
Andreas Viltfjäll

Sent from Yahoo! Mail for iPhone

Skrivet av: The Crew | 22 mars, 2012

Vad hände i Antarktis egentligen? Martin har ordet.


First things first: vi befinner oss alla i trygghet, jag och Nemo i Ushuaia, Andreas hemma i Sverige under vård. Jag tvingades den 27e februari tillkalla krigsskeppet Canal Beagle från Argentinska Armadan för att lyfta ut Andreas från Nemo och tillbaks till civilisationen där han kunde få professionell vård. Vi hade under en veckas tid i sann gör-det-själv-anda desperat försökt få kontroll på ett skenande sjukdomsförlopp, utan att lyckas. Med fruktan för Andreas liv och båtens sjöduglighet blev evakuering det enda alternativet. Därefter spenderade jag en vecka med att återställa Nemo till seglingsbart skick och förbereda mig praktiskt och mentalt för att korsa Drake passagen. Den 9e mars kastade jag loss från Ilha Observatorio i Melchior arkipelagen, S64 19,50 W62 58,52, för att 6 dagar senare den 15e mars kl. 06.00 angöra Ushuaia återigen.

Ursäkta den bristfälliga informationen den senaste tiden. Det har inte riktigt funnits kraft mentalt att ta tag i kontakten med ”alla” och förklara vad som egentligen hänt. Förklaringen som följer här är långtifrån fullödig, hela historien tar mig dryga två timmar att berätta muntligen, men jag skall försöka bringa lite klarhet i den här tragiskt surrealistiska situationen som vi försatt oss i.

För så är det: det här är en situation som vi har pushat oss själv till. Det finns ingen att skylla än oss själva. Vi har gett oss in i det här med öppna ögon och med vetskapen om att vi har en tredje besättningsman vars styrka vi underskattat: Andreas sjukdom. (Vet att du kommer läsa det här Andreas, och jag vill ogärna hänga ut dig utan att du får chans att berätta din sida av historien. Men jag tänker inte hymla eller komma med svävande antydningar, det skapar bara massa rykten och missförstånd. Förhoppningsvis kan du komma till en punkt där du kan nyansera det hela genom att berätta hur du upplevt det hela. Har vi valt att vara så offentliga att vi bloggar ”in good times” är det vår skyldighet att även göra det ”in bad”).

Andreas diagnostiserades för ett par år sedan lida av bipolärt syndrom, även ofta kallat manodepressivitet. Hur den ter sig är väldigt individuellt och det är fullt möjligt att leva ett ”normalt” liv utan några symptom. Vad som ofta triggar igång sjukdomsförloppet är yttre faktorer som olämplig miljö och stress. Och ni som har följt bloggen genom åren förstår nog att vi utsatts för en hel del ”stress” och ”olämpliga miljöer” längs vägen.

Just Antarktis visade sig vara den mest olämpliga miljön man kan tänka sig. Lätt att säga i efterhand. När Andreas har nått maximum av maniskhet tidigare och vi råkat i luven på varandra har det alltid funnits en flyktväg för Andreas. Senast i Puerto Deseado separerade vi under några dagar, Andreas till hotell och jag kvar på Nemo, för att sedan hitta tillbaks till varandra med en ökad förståelse för oss själva och hur vi fungerar ihop. Stärkta och med ännu mer kunskap fortsatte vi att pusha på, som vi alltid gjort. Antarktis väntade.

Men i Antarktis finns inga flyktvägar. Och när flyktvägen är avskuren finns bara ett alternativ kvar: att kämpa för sitt liv. Vi nådde punkten då vi normalt separerar, och sedan följde 6 dagar instängda på Nemo i vad som inte kan beskrivas som annat än galenskap.

Men det måste nämnas att sjukdomen är som ett tveeggat svärd. Den skapar ett driv och en visionär förmåga som sjukdomsfria människor har svårt att uppbringa. Väldigt många entreprenörer och framgångsrika människor lider just av bipolärt syndrom. Utan det här drivet och den visionära förmågan hade förmodligen Andreas aldrig kommit på tanken att köpa Nemo till att börja med. Vi hade inte haft drivet att genomföra många av dom projekt som krävts för att komma dit vi kommit. Men det gäller att ha god kunskap om stadierna och själva förloppet för att kunna kontrollera sjukdomen. Något vi trodde oss ha.

Det är alltid lätt att vara efterklok. Vissa kommer säkert säga att hela det här företaget var rena galenskapen. MEN det är ingen som framfört det innan, varför sådana omdömen inte kommer att bita på mig. Inte utifrån, möjligen inifrån. Det är väl egentligen så att det borde varit jag som stoppade det här skenande tåget i tid, om någon. Jag är ju den som inte (för tillfället i alla fall) är diagnostiserad med mental sjukdom. Även om Andreas gärna vill få det till att jag har psykopatiska drag. Kan mycket väl vara sant, en ”normal” människa hade nog ärligt talat inte stått ut så länge som jag har gjort. Men jag kan ändå inte få mig till att ångra att vi kastade loss från Ushuaia den 8e februari.

Det vi till syvende och sist måste erkänna bägge två är att långfärdsseglarlivet aldrig var för dig, Andreas.

Ok, det blev ändå lite av att tvätta byken och av att gråta ut offentligt. Det struntar jag i, vi har försökt upprätthålla någon sorts ta-det-med-en-klackspark-attityd tillräckligt länge nu. Och som sagt kan vi inte lägga locket på i det här läget. Det har varit en sjuhelvetes resa – yttre och inre.

That’s it, resten sparar vi till boken. 😉

/Martin, numera TF Kapten Nemo

PS Själva seglatsen över the Drake förtjänar en egen ”seglingsrapport”, som kommer inom sinom tid. Samt info om hur den närmsta framtiden ser ut. Och så lite bilder på valar, sjölejon, pingviner, kalvande isberg… Antarktis är verkligen ett magiskt ställe! DS

Skrivet av: CyberJunkie | 8 mars, 2012

Information about Nemo


I know lot´s of you readers want some update about Nemo.

Everything is OK, but due to some family related problems, Andreas is back in Sweden for s short while. In his absence Martin will be in charge on Nemo and are enjoying the wildlife on his own. What a marvelous place!

More info will follow in a couple of days.

Regards,
Fredrik, Site admin

Skrivet av: The Crew | 4 mars, 2012

Living the dream


Vi fick detta i emailen pa satellitttelefonen idag fran Neil. Vi (Martin som vanligt) holl sig framme nar det vankades media sa han fick ett uppdrag att se till att det blev ett snyggt upplagg.

Jag kan inte se detta pa den linje jag sitter nu men jag hoppas att han sager nagot vettigt och har mossan som mamma skickat med pa huvudet, ar snall mot djuren och allt det dar andra vi lovat:

http://www.ltdexperience.com/

/Kapten, vilar i sin hytt med sin leksaker! 😉

Skrivet av: The Crew | 18 februari, 2012

Det goda livet på Melchior Islands


Tystnad i bloggen ett par dagar. Ingen orsak till oro: stiltjen skylls på det tillstånd av ”bergtagenhet” som vi tidigare varnade för, och som mycket riktigt infunnit sig. Omgivningen är ingenting annat än fantastiskt imponerande. Kedjan av dramatiska bergstoppar i syd och öster bildar en kuliss som är så perfekt att den nästan framstår som falsk, ditmålad. Det närliggande landskapet av lägre böljande snöfält avslutas ofta brant ned i den azurblå vattenytan. Då och då hörs en dov knall av kalvande glaciär. På ena sidan av den vik vi ligger härbärgerar en koloni av lata, solande sjölejon. På andra sidan ett trettiotal pingviner. Mellan öarna som bildar Melchior arkipelagen flyter en handfull isberg liknande gigantiska gräddklickar fram och tillbaks i sakta mak, riktningen beroende på vind och ström. När solen tittar fram och förstärker kontrasterna så kan man inte annat göra än att bara sitta ned och njuta av naturens skådespel.

Lägg därtill en väldigt skön känsla av att ha uppfyllt målsättningen att nå Antarktis. Normalt tonar den sköna känslan av självförverkligande ut ganska snabbt, men i det här fallet är det en ovanligt långvarig karamell som vi gärna suger på…

Lägg ytterligare därtill att vi blivit mottagna som kungligheter här! Förutom väldigt trevligt sällskap så serveras lunch vid 13.00 och middag vid 21.00 av en kock som kan sina grejer. Dryck efter behag (företrädesvis ett glas rödvin eller en kall Quilmes. Eller varför inte båda två?). Vid varje måltid erbjuds vi dessert (favorit: choklad/vaniljglass toppad med Bols likörer med smakerna ”Chocolate” och ”Dulce de Leche” – som en spetsad milkshake). Efter varje måltid alltid samma känsla: ”that’s it, nu kommer jag aldrig mer bli varken hungrig eller törstig igen”. Men jodå, ett par timmar senare börjar det allt kurra i magen igen. Och då är det tur att det är alltid någon som erbjuder en maté, kaffe och fika, eller tapas bestående av ost, serrano-skinka och en handfull olika korvar. På söndag ser vi fram emot en traditionell ”asado”: en halvdags taberas på grillat kött och korv. Av den emotsedda ”Antarktis-slankekuren” har det inte blivit någonting…

… summa summarum: ni förstår att vi har det OK härnere… 🙂

Vad gör vi annars då, förutom att sitta med hakan i knät och imponeras av omgivningarna samt strävande efter att nå ny nivå av trivselvikt? Så fort det är solsken och vindstilla ser vi till att göra någon utflykt, antingen till fots eller med dingen, alltid med isyxan i högsta hugg (några kalorier måste vi ju bli av med…).

Just isyxan har vi sett till att få användning för. En dröm Andreas alltid haft är att få bestiga ett isberg. Visst finns det risk att dessa kalvar, kanske tom välter runt. Men med full mundering och med mig och dingen standby på behörigt avstånd bedömde vi risknivån till ”att korsa ett övergångsställe”. Märkligt hur dessa tillsynes mjukt fluffiga tingestar är… hårda som sten. Eller is då. Valet föll på det största berget som för tillfället låg mitt i sundet, ett stenkast från Nemo, med en form som möjliggjorde bestigningen. Med lite god vilja och intensivt hackande så lyckades kapten torrskodd bli herre på täppan och defenitivt den förste och den siste att bestiga detta berg. Vi döpte det till Andresito.

På tal om isberg. Igår lyckades ett mindre berg, 4-5 meter i omkrets med 1 meter synlig över ytan, leta sig in i vår vik. Berget riskerade kapa vår flytlina varför det inte fanns annat att göra än att… flytta det. Vi hoppade i dingen och satte nosen, likt en bogserbåt, mot berget och satte full fart. I 20 sekunder hände ingenting. Men sedan började klumpen röra sig sakta, sakta. 5 minuter av knuffande och det hade tagit sig till vikens mynning. Det kommande lågvattnet skulle göra resten av jobbet. Innan berget försvann ut i sundet fick vi dock i uppdrag att hacka loss ett rejält stycke is till gubbarna på basen. Kyl och frys är isdrivna här och det dricks en hel del Fernet Branca och Cola som tarvar is, såklart. Vi blev inspirerade av detta och stängde av kylen och fyllde botten med is istället. Vårt kylskåp är ursprungligen tänkt att vara drivet av is. Här har vi ju ganska gott om den varan så vi går ”back to basic”.

När vi käkade lunch igår blev det plötsligt en väldig uppståndelse: ett par fenvalar hade siktats i bukten på väg mot det öppna havet norröver. Vi gjorde en brandmanne-utryckning och satt tre minuter senare i dingen i full mundering med riktning mot vattenkaskaderna och fenorna som bröt den kav lugna vattenytan med jämna mellanrum hundratalet meter bort. 2,5 hästkrafters-Suzukin fick jobba hårt för att ta in någon distans överhuvudtaget. Varje gång vi kom inom 30 meters avstånd gjorde dom en djupdykning och dök upp 100 meter längre bort. Vi fick slutligen vända om för att inte bensinen skulle ta slut och vi skulle behöva paddla hem till Nemo. Vis av erfarenheten har vi nu plockat fram Torqueedon (el- utombordaren) och planerar ett dubbelmontage så vi obemärkt kan smyga oss fram på våra safarin. Och ha en backup om vi kör torra…

Och jo, självklart så mekar vi lite också. Vi måste ju göra skäl för ”Boat maintenance in exotic places”… Inga större ingrepp dock. Som att montera in ett par nya datafläktar för att transportera runt den varma luften från salongen, serva vår kära dieselkamin, tillverka nya kondens-skydd till takluckorna i genomskinlig mjuk plast (briljant!), påbörja renovering av sjövattenpumpen… Ständigt underhåll, ständiga förbättringar.

Och vad gör egentligen 14 gubbar från argentinska armadan här hela dagarna, var egentligen den första funderingen vi hade när vi landade här. Av säkerhetsskäl har dom ingen båt (och dom kallar sig armada!) och inte tillåtelse att röra sig över öns snöklädda berg. Måste bli tradigt tänkte vi. Det visar sig dock att basen varit obemannad i 5 år och den här miljön är ganska tuff mot allting, inte minst sånt som är byggt av människohand. Så från första dagen de anlände, den 29e december förra året, tills idag har 6 dagar av 7 i veckan ägnats åt att få stället i tip-top-shape. Säsongen är kort här och den 5e mars återvänder samtliga till sina ordinarie stationeringar runtomkring Argentina.

Hoppsan, nu är klockan strax 21… bäst att avsluta det här inlägget. Undrar vad som serveras idag…? Bli inte förvånade om vi hjälper till att släcka ljuset och stänga igen basen… 😉

/First Mate

Skrivet av: The Crew | 14 februari, 2012

Antarktis… finalmente!


Snön låg kvar under natten och morgonen. Runt nollan ute men kroppen har nu anpassat sig till runt 12 inne. Vi fick till slut lite vind innan solen gick upp och kom närmare land. Vid åttatiden var panoramat storslaget, höga fjäll med glaciärer och snö i mängder. Det var över två år sedan sist.

När vi kom 5 sjömil från land började isklumparna flyta framför oss. Inga jättar än, dom största ett par meter höga och max 10 meter långa. Dom små körde vi rakt över bara för att det lät så gott när dom bonkade mot skrovet och luftbubblorna poppade ut som små smällare. Lite som att glida runt i en grogg.

När vi gled in mellan dom första öarna (Melchior Islands) så ökade vinden allt efter som. Vi hade bara en vag aning om vart vi kunde ankra, sjökorten är som sagt inget vidare här nere. Några koordinater har vi dock och vi gissade oss till vissa möjliga ställen. Tyvärr var det hård vind upp mot dom 20 meterna per sekund så att hålla Nemo på kurs i snigelfart var inte enkelt. Framöver får vi nog strippa ner allt som plockar vind. Lång köl och tryck i sidan är lite knixigt och man behöver en del utrymme.

Vi dissade första stället, vinden hade vridit till syd och nej, optimalt var det inte för vårt förstaval. En bit in i ett sund hade vi dock en stuga utritad på kartan. Det skulle visa sig vara en argentinsk bas. Här nere glider man inte obemärkt förbi så det dröjde inte länge innan vi via VHF och HF var inbjudna på te! Först beslöt vi oss dock för att försöka gå till Enterprise Island 4 timmar bort. Men efter en halvtimme i motsjö rakt mot vind med en medelfart under en knop insåg vi det meningslösa i det hela.

Vi snurrade alltså och surfade tillbaka. Nu stod gänget på basen mangrant ute och viftade och radion gick varm med tips om var vi kunde knyta fast. Dock. Inte helt enkelt skulle det visa sig. Den pir som fanns var 5 meter lång i trasig betong med armeringsjärn som stack fram lite varstans. Självklart låg vinden emot och viken var bara fyrtio meter. Inte mycket att vända en tung Nemo på i snigelfart.

Fem försök tog det innan vi kunde pusta ut. Då hade vi hållt på ett par timmar med att blåsa upp fendrar, montera stödplankor längs relingen, pumpa gummijollen och förbereda ett par hundra meter lina till förtöjningen. Sista försöket gick som en dans och vi blev varmt mottagna av sex goa gubbar i Armadan.

Efter sjösättning av jollen susade Martin iväg med vår längsta flylina på 110 meter. Vi knöt fast en resev rakt över viken och winschade hem med ankarspelet. Som en smäck, äntligen i land. I den antarktiska skärgården. Holy cow!

Smått stressade var vi nog, lite frusna och trötta. Våra nya vänner tog kommandot och kunggjorde att nu jäklar i min låda var det dags för käk. Helstekt lamm, grönsaker, vin, pilsner, glass i olika smaker gjord på (inte vet vi) 1000 årig is, kaffe, tilltugg, ett par avec och sen… ja sen var vi ganska nöjda. Vi fick med oss en flaska vodka till båten som välkomstpresent och sen drog vi oss tillbaka.

Just nu röjer vi lite och eldar dieselkamin. Vi stannar nog någon dag och mekar lite, vattenpumpen (Gerd) skall bytas och vår kära biosalong behöver renovering, lite lödning och annat.

Klockan är halv fem på eftermiddagen. Ett par timmar sömn och sen kvällsmat inne på stationen. Kanske vi borde fira med en flaska Bolliger?

/Kapten

Position: Melchior Gamma, moored at dock, Argentinian Armada Base

Skrivet av: The Crew | 14 februari, 2012

Ett riktigt smörgåsbord förut


Vi börjar närma oss första öarna i Antarktis. Det känns onekligen lite overkligt fortfarande. I 30 timmar har det varit vindstilla nu och vi har gått för motor över blankt hav, bitvis strålande väder. Med andra ord riktig behagligt. Kort sagt, vi kunde inte ha det bättre. Motorkörning har det fina med sig att vi kan slösa på ström. Köra allt lullull ombord och toppa med ett litet oljeelement med termostat kör på inverter. 19 grader inne, lunch i solen. Inte en kotte ute som kan vara i vägen och vi är nog inte heller i område med trolig is.

Så, ryggläge under gott duntäcke kollandes film och läsa bok. Rejäl nattsömn där vi kör långa skift. Idag en middag på dukat bord utan att saker flyger. Onekligen lite overkligt…

Ibland ser vi stim av pingviner. Annars är här mest fågel, albatrossarna har det inte lätt i lätta vindar. Dom ser nästan sugna ut på att landa ombort och vila vingarna lite. Men dom fortsätter majestätiskt sin glidflygning över små vågor och dom långa sugande dyningarna.

Dagens oväntade händelse. Ser ut som packis i fjärran. Ett vitt band sträcker sig över horisonten och det kommer allt närmare. Jag står på däck och joggar lite i mysbyxor och en tunn tröja (man blir stel av så här lite rörelser) Nemo glider framåt med en lätt vind i aktern. Det innebär att det är vindstilla ombord och solen lyser. Skulle vi alltså kunna ha IS framför oss trots att det känns som vår i luften. Nog för att det är tre grader ute men på något underligt sätt har kroppen anpassat sig. Martin kommer yrvaken upp i bara kalsongerna. Skall vi stöta på ett massivt istäcke redan här? Det skulle tvinga oss ut på en lång omväg och är det verkligen is utanför bandet av öar, hur skall det då inte se ut innanför, närmare den eviga isen på fastlandet?

Snart nog inser vi att det är ett optiskt fenomen. Solen speglar sig på nägot sätt och höjer upp horisonten långt där framme. Snart övergår det vita i silver. Lurade av naturen igen. Vi kan äntligen dra igång eftermiddagfilmen!

Framåt kvällningen räknar vi om rutten. Vi vill inte in bland isberg i mörker. Sjökorten när nere är väldigt enkla, många platser där vi tänker ankra saknar kort både i datorn och på papperskorten. Vi har handritade skisser över en del platser. På andra ställen gäller det att smyga in och säkert ta en och annan lättare grundstötning. Därför är det inte dumt med stålbåt. Nemo har bankat på rejält ett par gånger tidigare men vid senaste lyftet kan man knappt ana några märken. Det känns tryggt.

Varje morgon är vi i kontakt med Patagonia Crusing Net över kortvåg. Ett tiotal båtar som seglar här nere just nu utbyter tips och väder, hjälps åt med vad man nu kan bidra med. En man vid namn Wolfgang sitter på en landstation i Chile och roddar det hela. Varje dag. Var enda dag. Klockan nio lokal tid exakt visslar han sin lilla trudellut och hälsar folk välkomna. Vi som är ute på vift är normalt först ut. Man orkar ibland i hårt väder inte stå och hänga vid radion i en halvtimme. Det gröna i ansiktet kommer fort när man får koncentrera sig att höra igenom bruset. Mottagningen är ibland dålig och nu när vi är en bit söderut får vi ofta köra på relay med någon båt som är närmare.

Idag var det lite mer liv i luckan än normalt. Våra vän Michael på Ironlady ryckte ut och undsatte en Bavaria som gått hårt på grund i någon av de Chilenska kanalerna. Hål i skrovet. Bogsering och ingen fara med besättningen. Vår vän italienaren Franscesco på Mittus fick vi reda på förra veckan hade gjort samma sak uppe i Puerto Deseado. Han gick på där vi också var och nosade vid inseglingen. I en lite träbåt är det inte mycket att sätta emot. Återigen, skönt med stål under fossingarna.

Vi har nu slagit av på farten, motorn rullar snällt på 1300 varv och farten är nere i 4 knop. Detta gör att vi hoppas vara framme bland isbergen vid gryningen. Vi har 40 sjömil kvar nu till Melchior Island. Vi velar. Skall vi gå till Enterprise Island istället och knyta fast vid ett vrak? Där ligger man säkert i alla vindar och normalt kommer det dit någon charterbåt då och då för att vila upp sig. Samkväm över en vinare med andra ord, ljugande om stormar och självklart dela med sig av tips. Crusing-gänget här nere i södern är litet och det är kul att stöta på andra båtar och tjöta lite.

Skrivet av: The Crew | 12 februari, 2012

Officiellt i Antarktis


Tämligen odramatiskt gled vi över sextionde breddgraden igår. Inga paradorkestrar, serpentiner eller champagneglas så sångt ögat nådde. Bara ett ganska kallt (12 grader inne) konstaterande att från och med nu är vi i Antarktis. Det vill säga, inom Antarktisfördragets område. Två minuter senare blev det dock aningen mer dramatiskt, vinden dog ut…

Under natten linkade vi oss fram men vi har som tur var inte bråttom. Vi hoppas komma fram till en ankringsplats i dagsljus så vi slog av på farten istället och lade till en dag i segling-schemat. Just nu på eftermiddagen är det strålande sol och ganska lätta vindar. Vi åt just korv med bröd i sittbrunnen och hade det bara varit aningen varmare så hade en kall öl suttit som en smäck. Nu är det dock under 5 grader ute så vi sparar den där ölen till ett kvällsdopp senare i veckan.

Annars tämligen lugnt ombord, ett par filmer hinner vi med mellan varven. Annars mest mat och tina upp under duntäcken. Inga isberg ännu men dom bör finnas där ute någonstans. Ser vi dom inte lär vi märka dom om vi stöter på dom 🙂

Hoppas att allt är fint hemmavid och var ni nu än är!

/Kapten

Skrivet av: The Crew | 11 februari, 2012

Halvägs över Drake Passage


Fden g vidare er Drake Passage. Helt okej vindar som tar oss med en snittfart av 6 knop upp och nerf stora gr vor. Att det h omret har blivit mytomspunnet kan man fst Det verkligen mtiga dalar och toppar att glida er och utf. Lite som att sitta pfsta parkett i en berg- och dalbana. En vdigt slig san d det verkar bara vara vi tvoch en och annan albatross som njuter av livet h ute. Inga delfiner och inga valar. Inte vad vi har sett i alla fall. Men andra sidan har vi inte sett nra isberg heller sdet jnar ut sig. Dom b dyka upp snart tycker vi? Dock vi glada slge vi missar dom, en om vi inte ser dom. Pnatten kan man lt lura sig att vilket vskumsberg som helst i fjran kunde ha varit ett isberg. Na, den dagen den sorgen.

Vorna, ja dom kanske lite stre vad som riktigt behagligt. Sskilt vid matlagning. 1stMate balanserar och krger i byssan men ibland kommer det d perfekta vattenberget och dundrar rakt in i sidan poss. Vorna har ju tagit fart bortifr Australien och inte haft mycket motstd pven. Gdagens varma smgar fick i alla fall monteras ner fr vgen efter att 1stMate nog ertrfat sig sjv i svordomsharang. Neptun b inte jlas n den killen har slitit i ket…

Det f bli ett kort inlg idag. Alldeles nyss gick krgselen sder som vi har vid navigationsbordet. En snygg backlgesvolt utan att slmig allt f mycket men ryggen tycker inte om sant. Sdet f bli kudden resten av dagen. Hoppas kunna la riktigt ynklig fram kvlen. D det inte omligt att jag slipper ett pass isbergsvakt och f maten serverad i ryggle 😉

/Kapten – lagom bruten

S 5921.44, W066 18.47 SOG 6 kn COG 180
Conditions: Overcast, 10-12 m/s wind from NW, large swell, medium breaking wave. Wtemp: 3.4 C Air temp: 8 C

Skrivet av: The Crew | 9 februari, 2012

Det går lite sjö i frukostgröten


Vi bjade sista benet mot Antarktis med riktig smsegling. Lt vind in fr aktern och solnedgg i tliga armen av Beagle-kanalen. Skt att vara pv och slpa alla funderingar. Tror vi fick med allt och det som inte blir gjort ju slan nvdigt. Nemo nu sjvfsjande i minst tre mader. Mat, diesel, str. Sophantering, fdplan och serhet. Kommunikation och motor. Rigg, segel och ftning. Buseverstekniker. Bara att ka.

1stMate har drt lite vagt om att vi skall frysa in i isen d nere. Han har ju bunkringen av mat psin lott. Vi skulle nog klara oss ett om vi kde lite sparsmakat. I vsta fall f vi ta till min avrese-present: Boken ”Fit for a FID – or how to keep a fat explorer in prime condition” av Gerald T. Cutland. Denna lilla utga fr 1957 behandlar pett serit st hur man lyckas i ket pAntarktis forskningsexpeditioner. I did (l Shackeltons mannars ervintring pElefant) liksom didens nutid, 1960-talet. Ett antal varierande spnande recept pshjna. Man f ocksen utflig beskrivning av hur man ptillreder Coromant-fel som kan knipas pvissa hl i Antarktis. Samt en hel del andra recept. Det enda vi egentligen saknar av idag beskrivning av den perfekta pingvin-burgare som vi talat smycket om. 1stMate kommer nog experimentera och ta med det i sin kommande kok- och filosofibok. Var ssra. Men sjvklart hler vi pstadgarna i Antarktisfdraget och svger ihop sjva burgarna psoja, fattas bara annat. Hungrig kan det lura vilken Kapten som helst att det kt pgg in.

Segling handlar slan om trimning av segel. Det maten som st i fokus. I morse efter ett lgt nattpass fick jag havregren till livs ute i sittbrunnen. erigen f man laborera med nya tekniker. Denna gg att undvika sjg i sjva matkan. Vi hade just rundat upp Isla Nueva och satt rak sydlig kurs ut i Drakes Passage. Vinden kom fint ifr aktern i cirka 20 m/s och vi surfade fram pvor som inte riktigt kunde bestma sig. Det blev med andra ord oordning i grmjken. Korsvor mne? En god del fl dessutom iv i kastvindarna och landade pFladen-stlet. Ingen fara dock, man blir grundligt renspolad h ute. God fart mot met blev det hur som helst. Till lunch fortsatte vi knapra pv rediga lager av fdiga empenadas vi ”rade” fmed oss fr en bakgata i Ushuaia, smdegsknyten med ost/skinka lt vmda i kastrull prima storsjat det!

Nu peftermiddagen har vinden dt undan lite, vi har passerat ut er kontinentalsockeln och djupet har gt fr ett par hundra till ett par tusen. Vattnet har blivit lite kallare, 6 grader mot 10 senast. Vi pv serut allts

/Kapten

Position 18.00 UTC: S 5545.46 W 6546.70. SOG 5,5 knop, COG 180

Older Posts »

Kategorier