First things first: vi befinner oss alla i trygghet, jag och Nemo i Ushuaia, Andreas hemma i Sverige under vård. Jag tvingades den 27e februari tillkalla krigsskeppet Canal Beagle från Argentinska Armadan för att lyfta ut Andreas från Nemo och tillbaks till civilisationen där han kunde få professionell vård. Vi hade under en veckas tid i sann gör-det-själv-anda desperat försökt få kontroll på ett skenande sjukdomsförlopp, utan att lyckas. Med fruktan för Andreas liv och båtens sjöduglighet blev evakuering det enda alternativet. Därefter spenderade jag en vecka med att återställa Nemo till seglingsbart skick och förbereda mig praktiskt och mentalt för att korsa Drake passagen. Den 9e mars kastade jag loss från Ilha Observatorio i Melchior arkipelagen, S64 19,50 W62 58,52, för att 6 dagar senare den 15e mars kl. 06.00 angöra Ushuaia återigen.
Ursäkta den bristfälliga informationen den senaste tiden. Det har inte riktigt funnits kraft mentalt att ta tag i kontakten med ”alla” och förklara vad som egentligen hänt. Förklaringen som följer här är långtifrån fullödig, hela historien tar mig dryga två timmar att berätta muntligen, men jag skall försöka bringa lite klarhet i den här tragiskt surrealistiska situationen som vi försatt oss i.
För så är det: det här är en situation som vi har pushat oss själv till. Det finns ingen att skylla än oss själva. Vi har gett oss in i det här med öppna ögon och med vetskapen om att vi har en tredje besättningsman vars styrka vi underskattat. (Vet att du kommer läsa det här Andreas, och jag vill ogärna hänga ut dig utan att du får chans att berätta din sida av historien. Men jag tänker inte hymla eller komma med svävande antydningar, det skapar bara massa rykten och missförstånd. Förhoppningsvis kan du komma till en punkt där du kan nyansera det hela genom att berätta hur du upplevt det hela. Har vi valt att vara så offentliga att vi bloggar ”in good times” är det vår skyldighet att även göra det ”in bad”).
Andreas diagnostiserades för ett par år sedan bipolär sjukdom, även ofta kallat manodepressivitet. Hur den ter sig är väldigt individuellt och det är fullt möjligt att leva ett ”normalt” liv utan några symptom. Vad som ofta triggar igång sjukdomsförloppet är yttre faktorer som olämplig miljö och stress. Och ni som har följt bloggen genom åren förstår nog att vi utsatts för en hel del ”stress” och ”olämpliga miljöer” längs vägen.
Just Antarktis visade sig vara den mest olämpliga miljön man kan tänka sig. Lätt att säga i efterhand. När Andreas har nått toppen av maniskhet tidigare och vi råkat i luven på varandra har det alltid funnits en flyktväg för Andreas. Senast i Puerto Deseado separerade vi under några dagar, Andreas till hotell och jag kvar på Nemo, för att sedan hitta tillbaks till varandra med en ökad förståelse för oss själva och hur vi fungerar ihop. Stärkta och med ännu mer kunskap fortsatte vi att pusha på, som vi alltid gjort. Antarktis väntade.
Men i Antarktis finns inga flyktvägar. Och när flyktvägen är avskuren finns bara ett alternativ kvar: att kämpa för sitt liv. Vi nådde punkten då vi normalt separerar, och sedan följde 6 dagar instängda på Nemo i vad som inte kan beskrivas som annat än galenskap.
Men det måste nämnas att sjukdomen är som ett tveeggat svärd. Den skapar ett driv och en visionär förmåga som sjukdomsfria människor har svårt att uppbringa. Väldigt många entreprenörer och framgångsrika människor lider just av bipolärt syndrom. Utan det här drivet och den visionära förmågan hade förmodligen Andreas aldrig kommit på tanken att köpa Nemo till att börja med. Vi hade inte haft drivet att genomföra många av dom projekt som krävts för att komma dit vi kommit. Men det gäller att ha god kunskap om stadierna och själva förloppet för att kunna kontrollera sjukdomen. Något vi trodde oss ha.
Det är alltid lätt att vara efterklok. Vissa kommer säkert säga att hela det här företaget var rena galenskapen. MEN det är ingen som framfört det innan, varför sådana omdömen inte kommer att bita på mig. Inte utifrån, möjligen inifrån. Det är väl egentligen så att det borde varit jag som stoppade det här skenande tåget i tid, om någon. Jag är ju den som inte (för tillfället i alla fall) är diagnostiserad med mental sjukdom. Även om Andreas gärna vill få det till att jag har psykopatiska drag. Kan mycket väl vara sant, en ”normal” människa hade nog ärligt talat inte stått ut så länge som jag har gjort. Men jag kan ändå inte få mig till att ångra att vi kastade loss från Ushuaia den 8e februari.
Det vi till syvende och sist måste erkänna bägge två är att långfärdsseglarlivet aldrig var för dig, Andreas.
Ok, det blev ändå lite av att tvätta byken och av att gråta ut offentligt. Det struntar jag i, vi har försökt upprätthålla någon sorts ta-det-med-en-klackspark-attityd tillräckligt länge nu. Och som sagt kan vi inte lägga locket på i det här läget. Det har varit en sjuhelvetes resa – yttre och inre.
That’s it, resten sparar vi till boken. 😉
/Martin, numera TF Kapten Nemo
PS Själva seglatsen över the Drake förtjänar en egen ”seglingsrapport”, som kommer inom sinom tid. Samt info om hur den närmsta framtiden ser ut. Och så lite bilder på valar, sjölejon, pingviner, kalvande isberg… Antarktis är verkligen ett magiskt ställe! DS
Senaste kommentarer