Like this:

Vi siktade “land” redan i morse när det ljusnade. En tudelad känsla, Vi som hade fått smak för livet på havet och tyckte det var ganska behagligt att tuffa fram och bara njuta av att slippa meka.

Sen dog vinden vid nio-kaffet och tja, motorn ville ju inte riktigt spotta ur sig den mängd kylvatten som en nojjig förste-mekaniker krävde. Så fram med verktygen och gå igenom hela systemet, kylslangar, sjövattenintag, pumpar och impellrar. Självklart rullade det sådär mysigt som det bara gör när vinden lägger sig och dyningarna fortsätter av bara farten. Men uppenbarligen hade vi fått sjöben båda två för mitt i mekandet mumsade vi i vanlig ordning i oss havregröten och kände oss starka igen. Självklart funkade allt perfekt när vi drog igång igen så det vara bara att sätta kurs rakt mot den stora ön i söder. Isla de los Estados heter den och tittar man på en världskarta så är det den lilla ploppen som ligger längst ned i öster där Sydamerika tar slut.

På ön finns det ett par fina vikar att gömma sig i. Puerto Hoppner sägs vara den bästa i de flesta vindar. Ut mot havet börjar viken med en stor bassäng, inte särskilt svårt att glida in där i dagsljus. Sen börjar det roliga, längre in i viken finns en smal passage som mäter cirka 5 meter. I denna öppning växer det finfin kelp (undervattensskog) och genom öppningen skall tidvattnet in och ut ett par gånger om dagen. Sammanfattningsvis kunde man konstatera att det kan bli lite trixigt om inte tungan sitter rätt i mun.

Vi tog det säkra för det osäkra och Kapten fick uppdraget att lotsa med jollen (om det var för att jag väger mest och vi behövde en så hög vattenlinje som möjligt skall jag låta vara osagt) Nemo närmade sig med god fart, 1stMate hade en taktik att dra på, slå av propellern och glida igenom. Kelp är inget man vill ha runt skaftet så det var en bra idé. Nemosproblemos som vi säger. In kom vi efter lite skrap i botten och några studsar. Ut går vi nog på högvatten skulle jag tro.

Den inre bassängen är helt fantastisk. Där ligger vi tryggt fastknutna med våra Patagonia-linor. En i fören på 50 m och en i aktern på 30 m. Ankaret midskepps mot dom förhärskande vindarna. Just nu är det dock alldeles läskigt tyst. Stilla. Magiskt. Fantastiskt. Gott att vara i land.

/Kapten

Position 54´46 S 64´24 W – At anchor